3 veckor kvar! ♥

 Nu  är det bara 3 veckor kvar till Mammamingel 2012 i Norrköping,

 gissa om jag längtar!

Ska bli mysigt med ett besök i ”favorit-staden”,

 tyvärr stannar vi bara över dagen, så det hinns inte med så mycket mer än just mammamingel.

 

För er som inte vet,  så bodde jag uppe i Norrköping hösten 2009.

Det var nog den både bland den lyckligaste men ändå jobbigaste tiden jag upplevt  i mitt liv.

 

Jag jobbade på en av de ”finaste” frisörsalongerna  med helt fantastika jobbarkompisar.  Vi  bodde i ett  charmigt ”slott” (läs. lägenhet) mitt i stan med en jättemysig innergård.  När vi väl var lediga promenerade vi runt i stadens alla parker, käkade mjukglass  och matade ankorna med smörgåsar. Barnen älskade ankmatningen, iallafall till en dag då en av ankorna var lite för hungrig och bet tag i både mackan och Thilias finger.  Mindre kul just då, men nu i efterhand skrattar vi åt det. Thilia var då 3,5 år och undrade om ankan inte hade någon mamma och pappa som gav den mat.

 

Men samtidigt som allt egentligen var så himla bra, mådde jag skit.

Jag och mina två största barns pappa låg då i en jobbig vårdnadstvist, vilket resulterade i att jag gjorde allt för att bevisa att jag var en ”perfekt” mamma, finns det ens såna?

 Jag minns så väl de nio timmarna och 60 milen på bussen, som jag la på att hämta och lämna mina barn i Borås, varje söndag!

Jag jobbade ungefär  55 timmar i veckan de veckor då barnen var hos deras pappa, för att veckan efter  jobba mindre och hinna umgås med barnen . De dyra resorna varje helg gjorde att jag även fick pluggade heltid på distans för att ha råd.

Nu i efterhand undrar jag hur jag  stod ut, eller gjorde jag egentligen det? För anledingen till varför jag ett halvår senare flyttade tillbaks till Borås berodde till stor del på att orken tog slut, och för att rädslan för att ”förlora” mina barn i rätten blev alldeles för stor.

 Inget jag vågade riskera!

 

Jag minns att jag inför varje ”barnvecka” hade  ågren för att jag ville att allt skulle vara så ”glatt o perfekt” när barnen väl var här, inga surar miner eller tjafs. När ”barnveckan” väl kom mådde jag istället dåligt för att barnen snart skulle åka. Och när de väl åkt kom samma olustiga känsla tillbaks, känslan av att inte räcka till.

Jag har nog alltid varit väldigt självkritsik, men den pressen jag satte på mig själv i denna situation var inte ”normal”, och kombinationen av allt detta gjorde att jag vissa dagar knappt orkade mig upp ur sängen.  

 

Jag är så tacksam för min familj och de fina vänner som fanns i min närhet då, allt stöd de gav mig. De som gång på gång stod ut och lyssnade på mina tankar och känslor, mitt ältande.

 

Jag ångrar inte det minsta att jag flyttade tillbaks till Borås, samarbett mellan mig och barnens pappa fungerar äntligen, något de förmodligen aldrig skulle gjort om jag stannat kvar.

Men någon gång emellanåt(som just nu),

kommer saknaden av allt de som var bra i Norrköping.

 

♥